Någon snedavstämring mot utslaget på detektorindikatorn. "tuning" (nollgenomgången) i mittläget behövde inte göras för subjektivt bästa mottagning och lägsta distorsion resp centrering av den korrekta mottagarfrekvensen. Det är annars nästan regel, särskilt vid en del receiverapparatur. att man måste snedställa tuningnålen lite för att den reflexionsfria signalen från sändaren skall "gå in" OK. Båda instrumenten är stora, tydliga och behagligt välbelysta.

Tittar vi på fram- och bakpanelerna hos den här strikta och rätvinklade lägmodularen. finner vi indikatorer för stereomottagning resp m/w-filtret, som fått en knapp intill, plus en stereo/monoomkopplare, en brusspärr för tyst avsökning ("mu-ting") och. som numera tycks bli standard pä Japans mest påkostade mottagare, en väljare för mf-filterbandbredden: normal/bred och smal. Det här är. som utretts en hel del i det föregående, en lite tveeggad sak. vilket visats med ett par andra topprankade konstruktioner som exempel. De tänkta och önskade egenskaperna infinner sig inte alls i den utsträckning som konstruktörerna trott, därför att mf-filtren inte är trimbara i sig, bl a. Och tvärt om mot vad som avses ökar distorsionen genomgående i bredläget för stereo, trots dg obeskurna sidbanden.

För Kenwoods del fick vi inte fram några lyssningsmässigt direkt signifikanta skillnader mellan lägena, ehuru smalbandskarakteristiken lät bäst. Mätdata visar också klart, att det knappast finns behov av den dubbla bandresponsen i mf-delen med våra förhållanden. Det är en finess som bör förbehållas långt värre förhållanden, och den bör då fungera bättre än den gör i dagens tuners. Det där är något man bör utröna under ganska sa annorlunda betingelser än de rådande.

Dock har Kenwood 7T den egenheten — åtminstone hördes det med provexet — att signalen kraftigt dämpades under en fullt mätbar tidrymd vid omkopplingarna, innan full signalstyrka kom igen. Tunern blockeras alltså momentant mellan stationerna med hjälp av ett reed-relä. På det här viset kan man effektivt eliminera chockbrus.

Det hela är dock knappast någon nackdel: En svensk köpare torde väl helt klart låta mottagaren förbli inställd i ettdera läget efter några inledande, enkla prov mot den lokala sändaren.

Vad tunern vidare uppvisar som en högst användbar finess bör glädja dem som avser att banda mycket frän den: Baktill sitter reglage för valbara tidkonstanter: Alltefter krav kan man i den här S-märkta Europaversionen dels få standardens 50 MS diskanthöjning eller "förbetoning'", dels ställa om för 25 ms korrektion för anslutning av brusreduktionselektronik typ Dolby. (Det är från början också ett förslag från dr Ray Dolby om att införa 25 ms som RT informerat om tidigare.) Detta är en ytterligt sällan förekommande finess — på rak arm kan vi bara minnas ett av Technics stora kassettdäck som fått den här detaljen i de här aktuella prisklasserna.

En anna fin sak, och en som då är betydligt vanligare, är de dubbla utgångarna för oscilloskopan-slutning baktill, över vilka man kan få ut mf-signa-len direkt för kontroll av olika tillstånd, bl a löptiderna.

Inuti uppvisar denna välgjorda och smidigt  fungerande mottagare en radikalt ny lösning, låt vara en som länge varit i antågande och en som också debuterar nu i ett konkurrentfabrikat: Akustiska ytvågsfilter i mf-delen, en sorts närmast mekaniska filter, som på 1970-talet attraherat både europeiska och japanska forskare. I Europa har man vid t ex Plessey i England och Philips i Holland studerat dessa ytvågskoncept, och utvecklade versioner kan väntas.

En stor stötesten vid tillverkningen av FM-mot-tagare av hög och specificerad kvalitet är mf-filter-delen. som samtidigt måste ge egenskaperna hög fasrenhet resp brant dämpning för signal utanför passbandet jämte god flankbranthet.

Med de dyra och speciella kristallfiltren kan man nå god flankbranthet men fasvridningen blir som regel ganska stor.

De keramiska filtren, i särklass vanliga i japanska konstruktioner, är bättre i det avseendet, men de är heller inte trimbara och flankbrantheten inte speciellt framträdande.

Båda filtertyperna måste kompenseras med någon form av LC-länk för att undertryckningen av signaler utanför passbandet skall bli hög nog. Med ett tillräckligt stort antal LC-länkar kan man. teoretiskt, få fram ett bra filter. Nackdelen med förfarandet är att det blir knepigt att omsätta till serieproduktionsförhållanden: Intrimningen blir tidkrä-vande, komplicerad och kostsam. Både den. legendariska Marantz 19 B och 20 samt senare Sequer-ras tuners blev man tvungen att trimma in med datorbistånd, eftersom inställningarna blev så många. (Marantz-modellerna hade LC-nät. Se-querran ett 18-poligt mf-filter!)

Problemen med filtren får nu en ny och mera produktionsanpassad lösning med ytvågsfiltret. Det tillverkas nämligen direkt för ett visst passband, och i tillverkningen har man kontroll över filtrets överföringsfunktion — det kräver alltså ingen extern intrimning. dä den delen ligger i själva framställningsprocessen.

Ytvågsfilter kan göras praktiskt taget för vilken frekvens- och fasgång man vill. Tekniken medger framställning för optimala data också i den mest uppdrivna serieproduktion. Tack vare den problemfria anpassningen verkar det vara idealfiltret för fabrikanter av FM-delar. Säkert kommer vi under de närmaste åren att finna konceptet i långt flera än de från JVC och Kenwood som nu debuterar.

Vad kännetecknar då dessa strukturer, i vilka en akustisk väg alstras?

Filtren är uppbyggda på en piezoelektrisk. metalliserad kristallstruktur med elektroder anbragta enligt en bestämd mönstring. Se /ig. De elektriska signalerna transformeras här till elektromagnetiskakustiska vågor på kristallens yta, varvid elementets transmissionsegenskaper bestäms av elektrodgeometrin jämte de mekaniska vågornas utbredningshastighet i strukturen.

Teknologiskt betraktat liknar framställningsprocessen den som används vid den monolitiska resp tunn- och tjockfilmstekniken. i det att man i vakuum anbringar ultratunna metallskikt på ett keramiskt substrat. Det möter därför inga hinder att man utnyttjar dagens produktionsverktyg vid produktion av ytvågsfilter.

I Europa framställde redan Plessey alltså sådana. De användess bl a i TV-mottagare, där de ersatte gängse, komplicerade LC-nät.

En hel rad goda egenskaper som hög separation, god linearitet och fasjämnhet kan härledas till  mf-filtren. För Kenwood anges en kanalseparation om mellan 50 och 32 dB mellan 50 och Hz och 10 kHz, vilket ju hyggligt svarar mot vad både skivor och pick uper håller vid radioförmedlad mu sik. S/N anges till 75 dB i stereo, ett bra värde i den övre klassen.

Signalen går in stabilt och förblir förtjänstfullt opåverkad av alla de tusen arga störningar man kan finna i en trafikerad och tättbefolkad stadsmil jö med många reflexer: elmotorer och hissar, impulsstörningar från bilmotorer och tvåtaktare, diverse magnetfält etc. Ljudet är fritt frän påverkan. Det låter klart, naturligt och behagligt rent — en av oss kan för det omdömet dra nytta av sin ingående kännedom om SR:s produktionsljud och fi-deliteten i de leden.

Några bärande invändningar finns inte i stort sett mot Kenwoods L-serietuner — inte annat än att den nog borde "kläs av" och ges en lite civilare kostym för att tillmötesgå de intresserade, vilka kan tänka sig köpa den. men bara den, och därför vill ha en neutralare look på höljet. Nu är mottagaren formad å la stativmonterad monitormottagare och är militärgrågrön. Visst är detta också status: Omvänd imponatorkaraktär ... Men långt ifrån alla vill dock ha det så.