Under de här åren har det nämligen hänt mycket. Som vi tidigare berört i andra sammanhang revolterade flertalet berörda i Japan på sin tid mot att det dåvarande familjeföretaget så ensidigt satsade på en enormt uppdriven produktionsteknik men så besvärande låg. kvalitet på produkterna. Det dåvarande företaget splittrades upp. och bl a skedde den utbrytning som fick till resultat Kenso-nic-märket i Yokohama. Det som blev kvar av Kenwood rekonstruerades i helt annan riktning än tidigare, och den image av billigt skräp som inte oförtjänt vidlådde namnet tvättades bort. Det där är historia nu — den snabba utvecklingen speglas bäst av faktum, att då man i dag gästar Japans mest prestigetyngda audiofirmor och skall företa de alltid obligatoriska mättekniska jämförelserna mellan toppgrejorna i "the stereo divisions" labb finns stadigt en eller flera Kenwood med bland konkurrentapparaterna.

Kenwood har i Japan hört till föregångarna med dc-kopplade enheter, en trend som man nu fått se anammad av nästan hela branschen. I början gick man för all del på vissa s k minor (akustiska?) och i Japan hade Kenwood några år i början av dc-epoken ett visst rykte för att vara ömtåliga p g a dc-stegens känslighet för diverse missöden som temperaturdrift och likspänningsförekomst på utgångarna liksom t ex strömrusning i sluttransistorerna. Med mera. I dag känner man dessa risker och har långtgående k'unnat skydda apparaturen mot en hel del av dem. och sedan länge ligger en lång rad av intressanta och fina konstruktioner med Kenwood-namnet på bästsäljarlistorna världen runt. Det torde räcka med att erinra om t ex alla stora receivers, skivspelaren 550 med sin dc-styrda servomotor och den i studios använda varianten med stendäcksplatta och toppkombinationen 600-serien; ett intressant försök att till relativt modesta priser skapa en inbrytning i de luxe-klassens audio. Förf:a till den här provningen har också vid flera tillfällen haft nöjet träffa Kenwoods konstruktionsstab med ingenjör Ohara i spetsen och kan vittna om att man i Kenwood-fabriken hyser väl grundade förväntningar på framtiden till följd av både höga ambitioner och genomförda, lyckosamma satsningar, som mottagits väl av publiken i både öst och väst. Den design man satsat på med den genomgående på förstärkarnas frontpanel mittplacerade stora volymratten har också slagit an. En av oss hörde en gång en känd amerikansk Hi fi-skribent berömma Kenwood på den grund att firmans förstärkare obehindrat går att använda av också vänsterhänta personer ...! Den sortens ergonomi tror vi dock inte har legat bakom rattplaceringen. Men uppenbart har Kenwood gått en gyllene (silverblänkande?) medelväg i sin framtoning och undvikit extrema modedrag i formgivningen. Man har satsat på en massivt gedigen look och stort tilltagna paneler, osv. Likheten med Pioneer i en del fall kanske är mera än en tillfällighet — men de båda märkena torde ändå inte ha samma kategorier köpare.

Med den här bedömda, nya och avancerade serien L-07 har Kenwood tagit steget fullt ut och erbjuder en utrustning i något som har stor likhet med den allra översta, tunga klassens Hi fi. Framtoningen är den på vissa håll högt skattade s k professionella, men tacknämligt nog inte tänkt för den japanska 17-tumsstandarden (= 18.89 tum. för att vara exakt) utan faktiskt för 19 tums stativmontage. Greppbyglar har fö sedan länge hört till Kenwoods tillbehörsdetaljer (där det inte varit standard). L-seriens enheter är dystert olivgrågröna å la Military Look och utgör en ordentlig kontrast till de metallglänsande. vanliga apparaterna. Det är visserligen tvivelaktigt om så värst många yr-kesanvända (eller militära grejor) ser ut så här. men uppenbart skall publiken fås att tro det. "Omvänd imponatorverkan", skulle man kunna säga.

Med de här stereoapparaterna är en cirkel sluten: Ty hur började stereofonin i slutet av 1950-talet om inte med att man till en förförstärkare anslöt två stora monosteg (rör. förstås) å la Dynaco och Quad och levde lycklig med dem. fjärran från varje tanke på sådant som receivers och annat som komma skulle. Och dubbla, oberoende nätdelar hade man!

i-grejorna från Kenwood är en yttersta konsekvens av de mångåriga diskussioner som förts om underdimensionerade nätaggregat, osymmetri etc. och likaså påminns man om ett koncept som t ex J B Lansing m fl försökte lansera på 1960-talet i form av den i högtalarens hölje integrerade förstärkaren, den s k energizern. Med Kenwoods dubbla monosteg och genomtänkta lösningar för kortaste möjliga förbindningar mellan signaldel och ljudkälla har en gammal idé blivit ny igen. aktualiserad av de intensiva strävandena till bättre ljudkvalitet som blivit 1970-talets signum. Det som mest var en praktisk sak tidigare, eller en elegant lösning, har nu upphöjts till ett allvarligt försök att nå kontroll över flera led i signaldistributionen.

Förförstärkaren är som sagt lite obestämbart grågrön, och det gör att det i viss rumsbelysning blir mycket dålig kontrast mellan frontens gravyr och plåtens färgton. Då rattar och reglage är svarta blir det visuella intrycket bokstavligen matt av L-07C!

Reglagen är. fr v t h. nätbrytaren (stor och kraftig) längst ut mot gaveln. I driftläge lyser en liten röd diod upptill. Därnäst sitter tangenten för utspänningen till slutsteget och den följs av tangenten för aktivering av det vid 18 Hz förlagda subsoniska filtret som skär med 12 dB/oktav.

Första ratten som möter blir förstärkningsdämpsatsen. en dubbel ratt som är graderad från 0 till — 30 dB i 2 dB-steg. Det är inte fråga om en gängad kontroll, utan den inre och yttre ratten går att vrida oberoende av varandra men de låser mot varandra då man så vill. Denna förstärkningsreglering beskrivs till sin praktiska funktion längre fram. Här skall bara konstateras, att detaljen är relativt ovanlig och att i Europa t ex Braun tidigare varit försedd med den.

Fig I. Här ses japanska Kenwoods tyngsta program i ljudelektronik: L seriens tre enheter. --. stående av den nya förförstärkaren L-07C jämte de två dc-kopplade monostegen L-07M. Högtalarna är de stora systemen LS-990, vilka dock inte provats i den här. På bilden är inte   medtaget det omfattande specialkablage som är lite av en kärnpunkt i den här specialanläggningen.

Rattarna för bas- och diskantpåverkan återfinns i mitten av panelen. Båda är indelade i dB-markeringar med "flat"- eller neutralläget upptill och utmärkt med bokstäver.

Raden av rattar avslutas med ingångsväljaren med två pickupingångar. MM resp MC. och två högnivåingångar. Aux och Tuner. Förförstärkaren medger alltså direkt anslutning av en pick up av elektrodynamisk typ ("rörlig spole"). Vår provning har också i hög grad inriktats på lyssning med pick up av sådan typ ansluten.

Några utstyrningsinstrument av för de japanska apparaterna vanlig sort letar man förgäves efter här. Inte heller slutstegen har några indikatorer; det vore f ö knappast meningsfullt heller, då de är avsedda att förläggas på golvet alldeles intill de högtalare vilka skall drivas. — Undantaget är 300-wattsversionen. se bild

.

Bakpanelen till L-07C har de numera på bättre japanska Hifi-apparater inte ovanliga grova kontaktdonen, och i fallet Kenwood L-07C finns dessutom något så avancerat som guldpläterade hylsor till anslutningarna för optimalt låga kontaktresistanser. något som visat sig vara ganska betydelsefullt.

Försteget är välbalanserat och stadigt utfört. En blick inuti visar på ett likaså gediget arbete med ett mönstergillt montage, strikt kabeldragning och väldisponerade kretskort. Att apparaten gjorts under inflytande av professionell utrustning visar bl a den stora jordningsskenan som löper i mitten, ett arv från yrkesteknikens mixers etc. De grova, hopflätade kabelstammarna löper på undersidan i disciplinerade knippen.

Komponenterna som använts verkar genomgående hålla hög klass. Rattar och omkopplare uppvisar de nu i japanska, högklassiga apparater likaså vanliga, grova axlarna och kraftiga genom-föringarna. Den interna skärmningen är effektiv och gjord med insikt om var problem kan uppstå om man underlåter att rätta kretskortslayout och kopplingar efter logiska krav. — Ingen risk för brumslingor här.

Slutstegen i sina monochassier ställer sig svåra att jämföra med några Hi fi-förebilder av i dag.

fig 5 principschema över ingångssteget för pickupen av typ rörlig spole. Observera användningen av parvis dubbla FET ingångstransistorer i det enkelt kaskodkopplade differentialsteget. QI — Q4. med dynamisk last. Se text.

Det efterföljande 2:a differentialsteget är konventionellt uppbyggt med strömgenerator (Q_{u) och två bipolära transistorer (Q, 10). Eftersom detta steg saknar lokal motkoppling är dess spänningsförstärkning tämligen stor. Det exakta värdet på förstärkningen beror av de använda transistorernas branthet och kollektormotståndens värden.}

När tonkontrollerna ställs i O-läge, kopplas alla reaktiva element bort i motkopplingsslingan och endast en normal linjär 20 dB bufferförstärkning återstår. På detta vis kan man vid inställning av rak tonkurva uppnå låg fasvridning inom det hör bara frekvensområdet. Genom att man vidare matar tonkontrollsteget med ±47 volt kan över 20 Vrms uppnås på utgången före klippning! Med normala insignalnivåer på kontrollförstärkarens olika ingångar kan full höjning av bas- och diskantregistret tillåtas utan minsta risk för överstyrning av tonsteget.

Eftersom L 07 systemet bygger på att effektslutstegen placeras i omedelbar närhet av högtalarsystemen, blir i normala fall signalledaren mellan kontrollförstärkare och effektförstärkare tämligen lång. Vanliga skärmade kablar har som regel en egenkapacitans mellan ledare och skärm på 100 — 200 pF/meter. Trio-Kenwoods egen "riktade" kabel har t ex 180 pF/meter egenkapacitans. För 10 meter lång anslutningskabel blir således den kapacitiva last som kontrollförstärkaren "ser" på utgången 1,8 nF. För att kunna överföra hela det hörbara frekvensomfånget 20 — 20 000 Hz utan störande diskantbortfall måste utgångsimpedansen hos utgångsbuffern anta små värden. Vidare är det viktigt att man försöker motverka avbrott i återkopplingsslingan vid transienta signalformer och stora kapacitiva laster.

För att komma tillrätta med de beskrivna problemen har konstruktörerna tagit fram en speciell utgångskrets med mindre än 0,1 Ohms utgångsimpedans. Detta låga värde uppnås genom införande av 100 %-ig återkoppling. För att samtidigt förhindra skadligt högt strömuttag vid eventuell kort slutning på utgången har ett strömbegränsnings-motstånd inlagts i serie med utgången från buffer-förstärkaren. Motkopplingen har sedan anbringats via två olika vägar för att man på så sätt skall undgå avbrott i återkopplingen då utgången t ex är hårt kapacitivt lastad. Härigenom hindras effektivt uppkomsten av intern blockering.

I anslutning till buffersteget har ett s k subsonicfilter inkopplats. Detta är samtidigt det enda filter som man från tillverkarhåll har ansett vara behövligt i ett högkvalitativt återgivningssystem av det beskrivna slaget. Så har följaktligen alla former av diskant- och loudnessfilter uteslutits i konstruktionen.

Avsikten med det aktuella subsonicfiltret är att effektivt kunna reducera eventuella resonansfenomen i systemkombinationen tonarm — pick up. Dessutom undertrycker filtret modulationsdistor-sion som uppstår p g a läckning mellan pick up-elementets spolar vid anspelning av ojämna skivor. En ytterligare fördel med detta subsonicfilter (egentligen ett 2:a ordningens högpassfilter) ligger i möjligheten att motverka lågfrekvent akustisk återkoppling mellan högtalarsystem och skivspelare. I Jig 8 framgår kurvformer och reduktionsförmåga vid resonans i pick uper med olika fjädrings-mjukhet.

För att motverka onödig distorsionsalstring i kontrollförstärkaren har en speciell typ av volymkontroll framtagits. Såväl lyssningsprov som laboratoriemätningar har nämligen visat, att normala typer av volymkontroller med kolbana och fast löpare kan, trots att de i sig är helt passiva enheter, alstra ett visst mått av distorsion. Den bakomliggande orsaken är, att det kring kontaktytan mellan kolbana och löparspets uppstår strömslingor och potentialskillnader. På grund härav alstras distorsionsprodukter.  .

För att minska risken för den beskrivna distorsionsformen har man i kontrollförstärkaren L 07C använt en speciellt framtagen potentiometer med s k 20-punkts-löpare. Genom att på detta sätt "bredda" kontaktytan mellan kolbanan och löparen kan man i stort sett kortsluta eventuella strömslingor i kolskiktet och därigenom eliminera distorsionsalstring.

Förutom den speciella volymkontrollen har man infört en passiv dämpsats av konstantimpedanstyp i .systemet. Den totala dämpningen av signalen är stegvis inställbar mellan —30 och 0 dB. Då man har placerat denna dämpsats så nära utgången på förförstärkaren som möjligt (se blockschema i Jig 9), kan bruset på utgången reduceras till ett minimum.

För att vidare eliminera behovet av en separat balanskontroll har dämpsatsen gjorts individuellt inställbar för respektive kanal. Följsamheten vid lika inställt värde på dämpningen uppges vara bättre än 0,3 dB.

Som helhet är effektslutsteget L-07M gediget och stadigt uppbyggd. Som bärande stomme används två speciellt framtagna kraftiga kylbalkar. Dessa har formen av en fyra sektioners "skorsten" (fig 10). Den totala kylytan blir på detta sätt mycket stor. varför den termiska resistansen hos kyl-elementen blir låg. Detta ger tillsammans med en välordnad luftgenomströmning en hög värmeavled-ning. varför slutstegets temperatur blir förhållandevis låg även vid stora effektuttag. Risken för överhettning får härigenom anses som ringa vid normalt användande av enheten.

På varje kylbalk finns plats för tre av de totalt sex effekttransistorerna i L-07M. Infästningen sker på en mot "skorstenen" vinkelrät basplatta. Förutom funktion som transistorfäste tjänstgör basplattan även som sammanfogningsstycke för de två kylbalkarna.

Kraftiga och väldimensionerade nätdelar i förstärkaren

I likhet med tidigare effektförstärkare frän Trio-Kenwood har man fäst stor vikt vid dimensioneringen av monitorförstärkarens nätdel. Den använda nättransformatorn kan t ex avge mer än 7 ampere kontinuerlig ström, dvs fullt tillräckligt för 200 watts ineffekt vid 4 ohm. Den använda likrik tarbryggan tal stora stötströmmar ocn mer an 25 ampere medelströmuttag med endast 1.05 volts frainspänningsfall.

För glättning av den likriktade spänningen har man använt en speciellt framställd elektrolytkon-densator pa 18 000 ut. Från tillverkarhåll har man speciellt vinnlagt sig om just valet av glätt-ningskondensatorer. eftersom man anser sig na belägg för att kondensatorernas egenskaper påverkar den slutliga ljudkvalitén. Den ostabiliserade matningsspänningen som man far ut över de två glätt-ningskondensatorerna ( ± 66 volt) används för att driva effektförstärkarens utgångssteg. Övriga delar av förstärkaren far sin kraftförsörjning frän en se parat nätdel. bestående av en dubbel spänningsstabilisator med hög brumsignalundertryckning och lagt lastberoende.

För att sa långt möjligt minimera utgångsimpedansen hos stabilisatorkretsen har dess dc-återkoppling anbringats på sådant sätt. att spänningsfall uppkomna i kretskortets kopparfolie delvis elimineras. Metoden är i princip densamma som används i vissa nätaggregat under benämningen "remote sense".

L-07M har konstruerats med tanke på låg utgångsimpedans. Därför har man medvetet eliminerat alla onödiga kontaktresistanser längs signalvägarna. Vidare har man genomgående använt grova kablar för intern förbindning i L-07M.

Förutom konventionella metoder introducerar Trio-Kenwood här en ny motkopplingsteknik. s k Multi-£oop i-eedback (MLF) i monitorförstärkaren. Genom att pa detta sätt anbringa motkoppling såväl före som efter effektförstärkarens skyddsrelä har man bl a kunnat kompensera för kontaktresistansen hos skyddsreläets brytare. Resultatet har blivit en totalt lag utgångsimpedans i storleksordningen 75 mohm.

En av de viktigare egenskaperna att ta hänsyn till i en helt dc-kopplad förstärkare som L-07M är dimensionering för en sa stabil arbetspunkt som möjligt, temperaturvariationer kan. om de inte motverkas, ge upphov till betydande drift. Följderna blir offsetspänningar på förstärkarutgången. osymmetrisk klippning och i vissa fall även ökad distorsion.

I en väldimensionerad förstärkare är det i huvudsak det allra första förstärkarstegets temperaturegenskaper som avgör hur stor temperaturdrift hela systemet ska fä. För att effektivt motverka möjligheten till oönskad spänningsdrift i monitorförstärkare L-07M har ingångssteget därför bestyckats med en mycket temperaturstabil dubbel MOSFET. Genom att man vidare tillsett att utgångssteget arbetar med konstanta bias-strömmar finns det förutsättningar tor god temperaturstabilitet. I L-07M har man därför lagt ner stor möda på att motverka termisk drift i effekttransistorerna. Bl a använder man s k varistorer som avkänningselement vid bias-stabiliseringen.

Tack vare dessa olika typer av temperaturstabiliseringar samt goda kylningsegenskaper i förstärkaren uppgår variationen av sluttransistorernas tomgångsström till endast 20 "o mellan tomgång och 100 watt uteffekt över 8 ohm.

Strävan efter enkelhet är nog bra. men för L-07C har vi funnit, som antytts, att en del saker kunnat bli bättre än de nu utfallit. Dispositionen av fronten och dess panelbeteckningar. t ex. Det är lögn att avläsa dessa, om inte ljuset faller direkt på frontpanelen!

Om funktionen av kontrollerna kan sägas, att volymratten har vettigt valda, fast mekaniskt lite odistinkta steg som ger en snygg toning da man gradvis minskar ned respektive en lagom snabb ökning da man går upp i intensitet. Volymen kompletteras med en stegad dämpsats för nivåbestämning. och i praktiken ger detta arrangemang goda möjligheter till optimering av brusnivån. eftersom denna dämpsats ju är placerad in före det allra sista steget i förförstärkaren. Dessutom kan man med kontrollen utföra en nivåbalansering. Bra!

Tonkontrollerna: Stegen de är indelade i är i och för sig väl valda och som sådana utan invändningar. Men ända kan man med en blick i uppmätta testdata konstatera, att det hela är rätt felslaget, da ingreppspunkterna ligger fel. Lyssningsmässigt har våra farhågor styrkts på den här punkten. Man kan inte påverka balansen i registren som vore naturligt.

Men! Till irritation för mången visar det sig att något hörtelefonuttag på den här förförstärkaren inte finns, trots gott om utrymme på panelen och dess baksida. Nu är man strikt hänvisad till att försöka ansluta sina lurar på högtalarklämmorna. vilket vållar problem, eftersom varje individuell förstärkare ju placerats intill sin högtalare! Vidare saboteras hela tanken bakom Kenwoods filosofi med korta, grova kablar om man inför omkopplingsboxar i signalvägarna. Liksom i fallet Yamaha C 2 vill man säga: Kom ut ur designatelje och mätlabb och kliv in i användarens vardag!

Subsonic-filtret finns och gör bokstavligen inget väsen av sig. Det utför precis vad det skall.

Den här strävan till the hard look har gjort att vissa av Kenwoods tidigare lyckade grepp på reglageområdet — ta t ex volymratten på modell 600 — inte kunnat fullföljas. De här rattarna tycker vi båda är för klena, och de är svara att få något rejält grepp om. Det mekaniska är allmänt inte riktigt i klass med det elektriska, och dispositionen av fronten finner vi vara direkt inbjudande till förväxlingar. Allt är förvisso en vanesak, men här hade man nog bort kosta pa lite mera än som skett. Det brister lite i "feeling" och gedigenhet för en sann knappofil...

De guldpläterade kontakterna man finner på bakre panelen ger utan tvivel goda förutsättningar för hög kontaktförmåga och därmed bästa uppnåeliga ljudkvalitet. De utgör en klart positiv företeelse på apparaten.

P g a Semco-bestämmelser kan för svensk marknad inte ifrågakomma någon fjärrstart av slutstegen. Detta medför, att vi får vänja oss vid tanken att irra runt i lyssnings-rummet och slå av och på våra enheter separat i anläggningen. Den här sortens motion hör dock till de mera umbärliga — det borde ha gått att få dispens, och hur som helst bör hos Semko ske en allvarlig överprövning av bestämmelserna för användning av de här elektriska funktionerna, som mer eller mindre alltid återfinns på goda utrustningar från USA och Japan och får kastas bort i Sverige. Det är ganska betänkligt.

I drift behåller båda stegen sina termiska egenskaper och utvecklar bara blygsamt med värme, trots effektresurserna.

Likströmskopplingen har inte givit några som helst problem under de omfattande provningarna.

Inleder vi med utspänningsförmågan hos Ken-woodförsteget, finner vi att uppmätt utspänning överstiger av fabriken angivet värde med ca 5 V.

Uppgivet frekvensomfång kunde ej fås att överensstämma med våra uppmätta värden för försteget. Frekvensomfånget är i realiteten något lägre än angivet.

Försteget befanns klippa osymmetriskt. Orsaken ligger i förstärkarstegens uppbyggnad. Eftersom klippningen inträder först vid 15 V är dock osymmetrin av mindre betydelse.

Båda RIAA stegens korrektionsanpassning uppvisar faktiskt anmärkningsvärda avvikelser från normförloppet. Ingången för mc-pick upen uppvisar hela 2 dB avvikelse i basområdet resp 0.75 dB i diskanten. Motsvarande förhållande finns också att se för mm-ingångens RIAA -kurva. En så uttalad avvikelse från normen är knappast acceptabel i den klass av förstärkare det gäller, och man efterlyser en omsorgsfullare konstruktion på den här väsentliga punkten. Praktiskt sett saknar kanske de här avvikelserna avgörande betydelse, då de uppträder i regioner där bara ringa eller inga informationer finns i programmaterialet, men viss påverkan av programmaterialet kan inte uteslutas.

Tonkontrollerna uppvisar tyvärr det man frestas kalla "det japanska standardfelet"' med felaktigt reglerområde och med en ingreppspunkt vid ca 1 800 Hz i st f de av tillverkaren uppgivna frekvenserna — sejig 7, a —b. Att japanska tonkontroller så markant avviker frän uppgiven karakteristik förvånar knappast längre, och saken har kritiserats i denna tidning vid ett antal provningar. Det är en besynnerlig uraktlåtenhet japanerna ådagalägger med de här felslagna försöken till Baxandall-nät. Varför skall det vara så svårt att åstadkomma väl fungerande och korrekta tonkontroller, då man uppenbart är i stånd att lösa så många andra och långt svårare problem? Här får Kenwood sällskap i skamvrån med nästan alla konkurrenterna .. .

Om vi ser till klippningsbenägenheten i slutsteget, uppvisar detta en alltigenom godtagbar symmetrisk klippning vid 1 kHz med tillhörande typiskt klippspektrum. Vid 10 kHz resp 1 dB överstyrning kunde inga märkbara oscillationer iakttagas på oscilloskopet. Däremot visar förstärkaren sig ha vissa restprodukter av högre övertonsordning.

På området IM understiger fabrikantens angivi värde vad vår mätutrustning förmår detektera. D finns knappast orsak tvivla pa den av Kenwoc angivna siffran här.

Differenstonanalyser visar, som vanligt när d< gäller tyngre Hi fi-produkter, inga som helst distorsionsformer. alla mätresultat kan inte säkerställa beroende på inneboende begränsningar i mätutrustningen ( — 90 dB).

För att testa slutsteget strängare än vad RT vanligen gör utfördes en mätning med frekvenserna 3 kHz resp 20 kHz skillnadston i 150 W uteffekt över 8 ohm. Inga distorsionsprodukter var då synliga. Detta är berömvärt.

Sammanfattningsvis kan sägas, att Kenwood L-07-serie mätmässigt ligger väl till och är i klass med de allra främsta apparatkategorierna. Det ä därför desto mera beklagligt att finna ett fåtal helt onödiga konstruktionsmissar som dem. vilka kommenterats ovan. Detta är dock antagligen en sak som Kenwoods ambitiösa konstruktörer redan arbetar med att förbättra till nästa uppslag av L-serien.